porslinsamatören

Paus igen

2010-11-13T10:17:00.002+01:00

Ja, som ni märker så är inte porslinsamatören var den varit. Aktiviteten skiner med sin klara, skimrande frånvaro...

Jag kan sedan en tid tillbaka helt enkelt inte uppbringa den önskade entusiasmen för att köpa, köpa, köpa. Intresset finns, men är just nu utkonkurrerat av att jag har så många andra nyfikenheter och saker jag brinner för i mitt liv. Och dessutom det gamla faktum som jag varit inne på tidigare: Har man ingen bil, så kommer man inte åt de fina loppisarna. Det är visserligen en lätt match att ruinera sig själv på stans alla antikvitetsbutiker, men det är inte min ambition. Tradera finns ju i och för sig, men det är visst flera som har upptäckt. ;-)

I dagsläget vet jag faktiskt inte hur jag ska göra med min blogg. Den tar väl inte så mycket plats i cyberrymden, så det skadar väl ingen om den ligger kvar där den ligger. Men samtidigt är det ju ypperligt dålig reklam när det nästan aldrig tillkommer nya inlägg.

Anyways: Just nu är det paus. Och det beror som sagt inte på nåt sviktande intresse för högkvalitativt bruksporslin från förr, utan det handlar om prioriteringar och konkurrens från en mängd andra spännande intressen som sätter s.k. guldkant på tillvaron.

Lev väl, kära läsare, så får vi se när vi råkas ånyo!

Tekopp från Bo Fajans

2010-10-09T18:45:00.011+02:00

Mitt första bruksporslin från Bo Fajans är denna tekopp som riktigt gastar "50-tal! 50-tal!!".

Denna tillverkare var en i Gävle lokaliserad fabrik som producerade konstkeramik och bruksföremål mellan åren 1874 och 1967. Från 1874 till 1924 hette man Bobergs Fajansfabrik (grundaren var fabrikören Erik Boberg), och därefter och fram till nedläggningen gick man under namnet Bo Fajans.

Den häftiga tekoppen (fler servisdelar finns på marknaden) formgavs av Eva Jancke-Björk, som var verksam hos Bo Fajans från 1925 till 1956. Vem som ritade dekoren vet jag inte.

Inköpsställe: Värmdö Antik i Gustavsberg.

Dejlig!

2010-08-30T14:36:00.002+02:00

Internet är ju gränslöst, men det är ändå kul när ens blogg (bland andra bloggar, betydligt mer läsvärda än porslinsamatören enligt min mening) omnämns på en dansk antikvitets- och retroblogg.

Jag har dålig, för att inte säga obefintlig, koll på den danska virtuella retrokulturen (bloggar och sånt), men inlägget i fråga går ut på att vi svenskar förmodas ligga i skandinavisk framkant på just detta område.

Klicka här!

Marta

2010-07-26T16:55:00.003+02:00

Fem tallrikar som passar fint i mitt tämligen oranga kök.
Helmer Ringström är upphovsmannen bakom Marta, som producerades av Gefle 1977-79. Svårt att hitta någon mer sjuttiotalsaktig färgkombination!
Köptes på Tradera för en hundring.

Ögongodis i Gustavsberg

2010-07-24T14:12:00.008+02:00

Några interiörbilder från Antikhuset i Gustavsberg och Värmdö Antik. Och en fika.

Det är ju ingalunda några loppispriser det handlar om, men jag tycker jag gjorde några bra köp: Ett par tallrikar i ypperligt skick ur Rörstrands pigga 60-talsserie Verdura, två Furuvik-äggkoppar från Gefle (Berit Ternell, 1960-62) - mycket nöjd med just detta inköp - samt en skål ur Stig Lindbergs stengodsserie Arena (Gustavsberg 1973-78).

Olle Alberius

2010-07-23T15:04:00.004+02:00

Ett besök på pryl-eldoradot Kalle i Backen i Jönåker söder om Nyköping resulterade i ett par köp; en sockerskål och ett fat ritade av Olle Alberius.

Sockerskålen hade jag ett exemplar av tidigare, men en gammal beprövad sanning är ju att man aldrig kan få för många sockerskålar. Eller snarare, en sockerskål kan ju faktiskt rymma andra saker också. Varför inte nötter? Den är ur serien Forma som gjordes vid Rörstrand 1967-81. Fatet, i flintgods, har jag inte hittat något namn på - men jag är 99,999% säker på att det är gjort av just Olle Alberius. Tittar man på hans serie Sarek så är likheten både i form och teknik slående. Det måste helt enkelt vara Alberius.
Olle Alberius (1926-93) var vid Rörstrand mellan åren 1963 och 1971, och arbetade där med både servisporslin och konstgods. Från 1971 jobbade han hos Orrefors, med konstglas, serviser och skulpturer.

Blåvinge

2010-07-20T17:31:00.003+02:00

Fem tallrikar och fyra assietter för en hundralapp på en loppis i Nyköping är en av affärerna som gjorts under semestern.
Det här är Blåvinge från Rörstrand; enkel tryckt dekor och troligen producerad på 60-talet. Jag tycker det ser så ut på stilen. Stämpeln ger ingen sådan information, dock.
Denna Blåvinge ska ej förväxlas med Hertha Bengtsons Blåvinge från 50-talet. Rörstrand har dessutom tillverkat minst en serie vid namn Blå vinge. Komplicerat, detta!
Tallrikarna har ingen glasyr ovanpå den tryckta dekoren, vilket ofta brukar innebära kraftigt slitage på mönstret. Dessa är emellertid i gott skick och jag pröjsade mer än gärna en hundring för dem.
En sommarkänsla över de här tallrikarna, tycker jag.

Trio

2010-07-19T20:48:00.003+02:00

Det är ju inget nytt att det emellanåt dyker upp lite keramik hos porslinsamatören, och här är ännu ett exempel på hur jag hör och häpna kan frångå bloggens egentliga profil. :)

Trio är en serie som formgavs av favoriten Hjördis Oldfors vid Upsala-Ekeby och producerades av denna fabrik 1954-1958. Bl.a. ingick askkoppar av olika storlekar i Trio, och här har vi en av dessa. Jag röker visserligen inte, men det hör inte till saken. Denna snygga tingest funkar precis lika bra som vanlig skål.
Jag hittade den på en loppis i Nävekvarn (ett samhälle på den sörmländska sidan av Bråviken) vid namn Gula Kvarn. Ett hus som dock, påpekar vän av ordning, inte är en kvarn utan ett gammalt sädesmagasin.

Vattenkanna

2010-06-09T19:00:00.004+02:00

Jag har tidigare gjort små avstickare från bruksporslinstemat, och nu är det dags igen.
Den här vattenkannan köpte jag för ett tag sedan. Den är väl egentligen inte särskilt märkvärdig, men jag gillar den. När jag var liten på 70-talet hade vi en likadan hemma - fast röd. Jag har sett modellen dyka upp lite varstans i allehanda färger, exempelvis de klassiska 70-talskulörerna brun och orange. Att jag valde den oranga varianten hänger både ihop med att jag är svag för färger som direkt kan associeras till barndomen, och att jag i mitt i övrigt svarta/vita kök har just orange som accentfärg.
Inget särskilt med detta inlägg - jag fick bara lust att visa den här vattenkannan.
Någon annan som känner igen modellen från sin barndom?

DM-kopp #14: Polka

2010-06-08T18:31:00.002+02:00

Senaste tillskottet i DM-samlingen.
Polka är en av många, många anonyma produkter från Rörstrand, men en trevlig sådan - tycker i alla fall undertecknad. Koppmodellen är Hertha Bengtsons ursprungliga DM, och jag skulle gissa att dekoren ritades på 60-talet.
Det finns en hel radda med väldigt lekfulla, färgglada mönster på kaffekoppar av modell DM, och Polka hör helt klart dit. Kanske inte så elegant, men munter!

DM-kopp #13: Viva

2010-05-21T21:37:00.005+02:00

Oj, amatören är tillbaka!
Min frånvaro nu under våren kan härledas till det faktum att det är attans knepigt att fynda på loppisar när man a) inte är bilburen och b) bor i Stockholm. Det är med andra ord ett riktigt företag att överhuvud taget komma iväg till de ställen där man kan göra fynd, på exempelvis porslinsområdet. Visst, antikhandlare finns det ju i överflöd här i stan, och 50- och 60-talsporslin svämmar det över utav - men billigt är det inte. Jag är ingen snåljåp, men det blir ju inte så kul i längden när man tvingas betala en dryg hundralapp för en tallrik som går att hitta på loppis ute i landet för en tjuga. Ni ska vara glada, ni som bor i mindre städer eller på landet! :-)
Så jag har skurit ner på porslinsköpandet. Det känns inte som att det är tekniskt möjligt att verkligen fynda här i stan. Prismässigt, alltså.
Porslinsamatören kommer inte att försvinna, nej då, men inläggen kommer att vara färre.

Ett undantag är förstås mina kära kaffekoppar av modell DM från Rörstrand. Här kvarstår entusiasmen i oförändrat skick! Jag scannar av Tradera och andra ställen, jag snokar och letar och slår till där det är möjligt.
Egentligen är det mot mina "principer" att köpa en DM-kopp utan fat, men när man snubblar över en ovanlig rackare som den nedanstående - ja, då läggs principerna åt sidan.
Viva hade jag tidigare bara sett på nån enstaka japansk hemsida, så när den dök upp på Tradera (faktiskt två stycken nästan samtidigt, båda utan fat, från olika säljare - märkligt nog) så tvekade jag inte en sekund.
Modellen är "modifierad" DM och jag vet inte så mycket om Viva, mer än att den är snygg. Materialet är flintgods.
Nu gäller det bara att hitta ett passande fat. Men det ska väl lösa sig vad det lider.

En paus kan behövas ibland...

2010-04-07T23:20:00.002+02:00

Porslinsamatören tar just nu ett litet break från det idoga samlandet och bloggandet. Men jag kommer tillbaka, var så säker...
Lev väl så länge, vi höres och synes!

DM-kopp #12: Jokkmokk

2010-03-10T17:23:00.003+01:00

Ännu en hemlig kaffekopp.
Jokkmokk har Hertha Bengtsons ursprungliga koppmodell, men fatet är den senare, "modifierade" varianten.
Vem som står bakom dekoren - i traditionella samiska färger - är okänt. Även tillverkningsår. Men om man skulle gissa sent 60-tal eller tidigt 70-tal så är man sannolikt inte helt ute och cyklar. Det är i alla fall en känsla jag har.
Materialet är flintgods.

Krasch!

2010-02-28T20:49:00.003+01:00

Okej, då har det slutligen hänt: Jag har krossat ett stycke retroporslin.
Jag är ändå glatt förvånad över att det tagit så pass lång tid - jag brukar vanligtvis vara en smula drumlig av mig. Men nu var det då dags, och givetvis i samband med torkning av disk. Klassiker.
En assiett av Stig Lindbergs Bladruta fick ikväll sätta livet till. En tröst är att fatet i fråga har ett syskon som (hittills) är helt oskadat.
Sånt här händer när man har denna typ av hobby! Så länge jag inte slår sönder nån DM-kopp, så...

Garden

2010-02-27T21:37:00.004+01:00

Det fortsätter komma födelsedagspresenter. Det är ju nästan så att man blir generad. :)
Den här härliga tekoppen i stengods går under namnet Garden och är formgiven av allas vår Stig Lindberg. Själva modellen heter LT. Garden producerades av Gustavsberg under endast två år, 1976-77.
Riktigt fin, med ett glädjespridande mönster. Verkligen trevlig att hålla i också. Jag kan se mig själv dricka varm choklad, nyponsoppa och te ur den här koppen. Dock inte samtidigt.
Tack kära mor och far!

Pikant från Gefle

2010-02-22T14:16:00.006+01:00

För att fortsätta ett slag på 40-årstemat så vill jag också visa dessa snygga kaffekoppar som jag fick i present under lördagsfestiviteterna.
Modellen heter EB och producerades av Gefle under 60-talet. Materialet är flintgods. Däremot är jag osäker på vem som ritat dekoren. Herr Movarp, kan du ge upplysning i frågan? :)
Uppdatering: Herr Movarp (se kommentarerna) har nu berättat att koppen heter Pikant, och att dekoren även finns med rött "band".
Jag gillar dem skarpt. Riktigt fina.
Tack L och J!

Duken är för övrigt också en alldeles färsk gåva. Genuint 50- eller 60-tal.
Tack M, P, V och R!

Espresso!

2010-02-21T20:31:00.004+01:00

Bara för att den här bloggen handlar om 50- och 60-talsporslin så betyder inte det att jag inte kan frångå den regeln och visa lite modern design på porslinssidan. Bloggen är fri, bloggen är fri!
Jag fyller år (40) nu i dagarna och igår hade jag kalas. Bland alla fina presenter återfanns ett trevligt espresso-kit; bryggare, koppar och ett paket italienskt kvalitetskaffe.
Kopparna ("Tower Espresso ceramic cups") är av märket pt, och finns att hitta här. Lekfull idé och pigg design - väldigt trevliga! (Bryggaren är en 6-koppars Caffettiera Turbo Express från Ilsa Express - riktigt stilren italiensk formgivning i rostfritt stål.)
Tack N och S!

DM-kopp #11: Mia, röd

2010-02-14T10:26:00.003+01:00

Den ganska ovanliga Mia finns i fyra olika dekorfärger; blå, grön, röd och svart. Sedan tidigare har jag ett exemplar av den gröna varianten - med det Vieta-liknande fatet, ni vet - och här är nu plötsligt den röda.
Mia är "original-DM" och producerades av Rörstrand under 60-talet.
Den blå versionen går att få tag på, men jag har en känsla av att det kommer bli knepigare att hitta den svarta. Men det är ju lite (eller mycket, egentligen) av tjusningen med att samla på koppar av en speciell typ. Det ska inte vara för lätt!
Jag fann denna röda Mia på Tradera för 45 kronor.

Stig Lindbergs Karneval

2010-02-09T20:24:00.005+01:00

Det tredje och sista inlägget apropå Antik & Kuriosamässan i Kista ägnar jag åt det köp därifrån som jag är mest nöjd med; ett fat (egentligen askfat, tekniskt sett) ur Stig Lindbergs serie Karneval (inget som helst släktskap med DM-koppen med samma namn, om någon mot förmodan skulle undra).
Karneval är enligt mitt tycke (och säkert många andras) bland det läckraste Lindberg gjorde på keramiksidan. Denna fantasifulla serie i sammanlagt 32 delar med bl.a. askfat/koppar och vaser producerades av Gustavsberg mellan 1958 och 1962. Materialet är fajans med polykrom (ett snobbigare ord för "mångfärgad" - motsatsen är följaktligen monokrom) dekor mot ljust blå botten.
Jag har velat äga något ur Karneval-serien ända sen jag för första gången såg några av faten avbildade. Så när jag på mässan hittade detta fat för ett betydligt lägre pris än vad det brukar kosta på t.ex. Tradera, så kunde jag bara inte hålla mig. Och med tanke på det felfria skicket så satt det hela som en s.k. smäck.
Det gör sig fint i stringhyllan bredvid Camilla och Entré, minsann.

DM-kopp #10: Karneval

2010-02-06T15:34:00.004+01:00

Samlingen med kaffekoppar av modell DM från Rörstrand börjar arta sig finfint! Här är min tionde kopp.
Karneval heter den - ett exempel på den "modifierade" versionen av Hertha Bengtsons ursprungliga modell. Fatet är också den senare varianten; liksom lite mindre/flatare.
Karneval tillverkades mellan 1972 och 1975, och dekoren ritades av Timo Sarvimäki. Materialet är flintgods. En ganska ovanlig kopp. Kul och lekfull dekor, tycker jag.
Jag bifogar även en bild på hur DM-samlingen i sin helhet ser ut just nu, när jag fått ihop tio koppar.
För övrigt kan jag intyga att kaffet smakar ypperligt när man dricker det ur en DM-kopp!

Från mässan: Entré

2010-02-06T12:46:00.004+01:00

Jag har inte superkoll på Carl Harry Stålhanes serie Entré, men jag vet att den finns i en hel del olika delar. Och jag gillar den skarpt - den strama elegansen, de väl avvägda färgerna.
Jag hittade ett par små skålar ur serien till ett rimligt pris hos Fint Från Förr på mässan, och tvekade inte. Just skålar, om inte annat, är något jag eftersöker i allt större utsträckning till min bruksporslinssamling; tallrikar och koppar söker sig in i hyllorna i jämn takt, men just skålar har jag fått allt större lust (och behov av) att snoka mer idogt efter. Så ett par små Entré satt ju fint.
Serien, gjord i fältspatporslin, producerades av Rörstrand mellan 1957 och 1960. Förutom dessa blå varianter så finns seriens delar även med gråaktig, ljusgrön och röd glasyr (kanske ytterligare någon färg?). Utsidan på skålarna är i relief.

Från mässan: Orange

2010-02-03T22:56:00.005+01:00

Ett av de inköp jag gjorde på Antik & Kuriosamässan i Kista häromsistens var dessa assietter/mindre tallrikar. Jag hade två sedan tidigare, och när jag såg en trave med sex stycken i mycket gott skick stå och nästan gömma sig under en hylla så kunde jag inte låta bli att slå till. Bildligt talat.

Tallrikens namn är Orange och den tillverkades av Rörstrand mellan 1962 och 1966. Material: Flintgods. Designer: Okänd. Inköpsställe: Annas Antik.
Ruggigt snygga, tycker jag.

DM-kopp #9: Johanna

2010-02-01T17:16:00.006+01:00

Den nionde koppen i DM-samlingen är en av många hemliga rackare från Rörstrand; en kopp jag inte vet så mycket om annat än att den är rätt elegant.
Vem har gjort den handmålade dekoren till Johanna? När tillverkades den? Frågor, frågor. Vad gäller årtal kan man ju förstås gissa, och sent 60-tal/tidigt 70-tal känns väl inte som nån högoddsare direkt. (Om inte annat så är ju brunt en färg som känns väldigt 70-tal.)
Materialet är, som vanligt när det handlar om DM, flintgods.

Keramik: Camilla

2010-01-31T11:35:00.005+01:00

Tematiskt sett så är ju detta en blogg om porslin och inget annat. Men ingen regel utan undantag! Därför kan det emellanåt komma att dyka upp lite keramik här. Som nu, exempelvis.
Jag är en riktig gröngöling på keramikens område, men jag har en bestämd uppfattning om vad jag gillar. Och tack vare flera kunniga och entusiastiska bloggare som ägnar sig åt Upsala-Ekeby, så har ett intresse för alster därifrån väckts hos mig.
En formgivare vars produktion jag verkligen gillar är Hjördis Oldfors, som arbetade på Upsala-Ekeby mellan 1952 och 1959. Framför allt hennes färgval och -kombinationer tilltalar mig mycket. Följaktligen har jag tänkt att om jag skulle ge mig in på keramikens område, så vore Oldfors en bra början.
Skålen som nu fått ett nytt hem hos mig heter Camilla, och producerades av UE under åren 1957-60. Jag tycker den är riktigt stilfull.
Jag köpte den av Simon som driver sajten Upsala Ekeby Keramik.

DM-kopp #8: Pi, blå

2010-01-30T20:11:00.004+01:00

Datorfrågan är nu löst - då kör vi!
Denna kaffekopp, den åttonde i den här speciella delen av min porslinssamling, går under namnet Pi och torde ha tillverkats under 60-talet (en kvalificerad gissning). Modellen är ursprunglig DM och således ritad av Hertha Bengtson. Dekoren är sannolikt gjord av Inger Persson; jag har i alla fall inte hittat något bra argument som pekar emot detta. (Kan det rentav vara så att "Pi" i namnet står för Persson och Inger?) Materialet är flintgods och Pi finns även i en brun version.
Jag hittade den på Tradera för ett bra pris.

Antik & Kuriosamässan i Kista...

2010-01-29T17:51:00.004+01:00

...går av stapeln nu i helgen och porslinsamatören tog ut en spontan semesterdag och bevistade idag detta spektakel.
Mycket var sig likt från samma mässa i oktober förra året, och jag fick en känsla av att rätt många säljare sparar på krutet till (den större) Antikmässan i Älvsjö 18-21 februari. Ja, flera namnkunniga antikhandlare var inte ens närvarande i Kista.
Några fina inköp blev det. Särskilt nöjd är jag med det Stig Lindberg-fynd jag gjorde. Eller fynd och fynd, det beror väl på hur man definierar detta. Men så här då: Jag köpte en Lindberg-pryl som brukar säljas för det dubbla priset.
Men inte blir det några bilder i det här inlägget heller... Jag är fortfarande hemdator-lös.
Jag känner som att jag håller er på halster med inlägg efter inlägg som handlar om vad jag ska skriva om senare - men jag lovar, jag skyndar mig allt jag kan för att lösa de tekniska problemen! :)
Jag sprang i Kista även ihop med Libby, som var där med fynd-radarn påslagen och kameran i högsta hugg. Hon var lika trevlig som man förstått från hennes klockrena blogg!

Okej då...

2010-01-24T18:17:00.002+01:00

...här kommer sju saker ni inte visste om porslinsamatören. Det ingår ju i hela grejen med "Kreativ Blogger"-utmärkelsen, att man ska göra en sån lista. Även om jag tycker att det porslin jag visar upp här på bloggen är det väsentliga - och betydligt mer intressant än min person - så tar jag väl och räknar upp lite "fascinerande fakta" då:

1. Utöver 50- och 60-talsporslin, så samlar jag på handknutna persiska mattor.

2. Jag har fått huvudet röntgat och ihoptejpat på ett sjukhus i Afula, Israel.

3. Jag bakar en grymt god blåbärspaj.

4. När jag var 13 år var jag med och vann en skolturnering i fotboll, som yttermittfältare.

5. Mitt drömyrke när jag var riktigt liten var tandläkare.

6. Jag har en svaghet för seriealbum; Tintin, Asterix, Spirou, Johan & Pellevin m.fl.

7. Jag har en bakgrund som amatörskådespelare och dito singer/songwriter.

Utmärkelser!

2010-01-23T18:30:00.009+01:00

Mitt stora tack till Herr Movarp och Skaffaren, som båda tilldelat porslinsamatören en utmärkelse för "kreativt bloggande"! Enligt spelreglerna så ska man ju dela ut såna här "awards" till sju olika bloggare, när man själv fått en sådan. Jag vill verkligen inte vara den som är den, men jag tänker inte välja och vraka bland bloggarna... MIN utmärkelse, som helt och fullt är en precis lika stor komplimang som denna Kreativ Blogger, är min länklista (se vänsterspalten, långt ner). Där tar jag upp bloggar som jag tycker om att läsa och betrakta, och som jag verkligen rekommenderar andra att också ta del av. Ni är alla värda en utmärkelse, tycker jag!

Keramik?

2010-01-22T11:19:00.002+01:00

Laptopen är fortfarande hos farbror doktorn, så jag får väl fortsätta kallprata ett tag till för att inte tappa alla läsare... :)

Någon kanske frågar sig, "Varför i herrans namn kan han (jag) inte publicera nya blogginlägg från jobbdatorn? Eller från en mobiltelefon?"

Ja, det kan man undra. Men saken är ju den att jag fotograferar mitt porslin och lägger in dessa bilder - som bekant - ihop med texterna. Och mjukvaran till digitalkameran varken kan eller ska jag installera på min jobbdator. Så enkelt är det. Därför denna (för mig abstinensstinna) paus.

Men vad är det med rubriken då? Keramik??

Ja, detta är ju en blogg om svenskt bruksporslin från framför allt 50- och 60-talet. Keramik är inte mitt område, verkligen inte. Men därmed inte sagt att jag inte uppskattar keramik - tvärtom. Jag får parafrasera Monty Python: "I don't know much about ceramics, but I know what I like!" Och nu kan jag sålunda avslöja (klistra in valfri trumvirvel här) att när min dator tillfrisknat så kommer det dyka upp en keramisk artefakt här! Som en sorts katt bland hermelinerna. Vad för något det rör sig om, det tänker jag inte berätta nu. Man måste köra med såna här "cliffhangers" för att hålla den s.k. spänningen vid liv. ;-)

På återläsande!

Datorhaveri

2010-01-15T22:19:00.005+01:00

Jaha, då har det alltså skett. Det man hört om, men inte trott skulle hända en själv. Komplett datorhaveri. Inte nog med att jag blev tvungen att försöka ominstallera operativsystemet och formattera om hårddisken - just hårddisken (eller delar av den) har dessutom gått sönder. Och inga filer på denna kunde räddas.
För att göra en lång historia kort: Mina bildbanker och textfiler rörande porslin (för att ta ett handfast och i sammanhanget adekvat exempel) hade jag inte hunnit säkerhetskopiera. Så allt sånt är borta. Det är inte utan att man blir lite modstulen och ledsen i ögat.

Skribblar nu på jobbdatorn och vill på detta sätt meddela att ni mina trogna läsare och porslinsentusiaster tyvärr får vänta ytterligare ett tag på nya inlägg från porslinsamatören.

MEN jag kan samtidigt berätta att jag köpt tre stycken nya DM-koppar; blå Pi, Johanna och Karneval. Dessa ska presenteras här på bloggen så snart laptopen kommer tillbaka från doktorn.

Vi syns och hörs om ett tag!

Gott nytt år!

2009-12-30T19:03:00.005+01:00

Ett år somnar in och ett nytt ska snart födas. Alltid lika högtidligt.
Så, från ett råkallt och halkigt Stockholm - en hälsning från en porslinsbloggare till hans kära läsarkrets: Jag önskar er ett riktigt gott nytt 2010!
Jag har varit väldigt inaktiv med bloggen under december, vilket jag hoppas ni har överseende med. Det har varit så mycket annat!
Men jag kan berätta att sökandet efter DM-koppar (säg till om ni tröttnat på dem...) fortsätter - inte utan framgång, vilket ska rapporteras om framöver - och i februari så kommer ju Antikmässan i Älvsjö att gå av stapeln. Så lita på att porslinsamatören snart gör en stark comeback! :)
För övrigt kan jag tipsa om min fotoblogg Tarmac City, där det finns lite färska vinterbilder att kika på.

DM-kopp #7: Mia, grön

2009-12-10T19:27:00.005+01:00

Det har varit osedvanligt lugnt på bloggfronten den senaste tiden, men inte utan orsak. Man kan väl säga att det som populärt brukar kallas "livet" har pockat på uppmärksamhet. Och sena kvällar på jobbet har det varit... och filmfestival i stan... och nu är det ju december, på väg med stormsteg mot jul, med allt vad det innebär. Vem hinner springa och leta efter porslin?
Men visst - jag kollar på radarn efter DM-koppar, det ska erkännas, och nu har samlingen fått en ny medlem.

Här har vi den gröna varianten av Mia. Både kopp och fat är ursprunglig DM, alltså formgiven av Hertha Bengtson. Vad gäller dekoren vet jag däremot inte... Mia producerades av Rörstrand under 60-talet (min kopp + fat är från andra halvåret 1966) och finns även i blått, rött och svart. Ganska ovanlig på marknaden idag!

Jag köpte mitt exemplar från mabjo på Tradera.

DM-kopp #6: Zinnia

2009-11-22T12:23:00.004+01:00

Ja, då följer den första av mina "modifierade" DM-koppar (scrolla ner till tidigare inlägg för matigare info). Detta är alltså en variant på den av Hertha Bengtson designade modellen DM från 1954, och således en kopp med fat som producerades av Rörstrand lite längre fram i tiden. Men väldigt nära originalet ligger den ju. Så för enkelhetens skull kallar jag den för "DM-kopp". Ni som följer min blogg borde väl vid det här laget ha lärt er hur det står till med dessa modeller. ;-)

Kaffekoppen i fråga är kallad Zinnia, och dekorens upphovsman/kvinna är - inte helt otippat - okänd. Och när kan den ha tillverkats? Ja, en gissning utifrån hur dekoren ser ut, och med tanke på att det är en "modifierad" DM, är väl senare delen av 60-talet. Men som sagt, det är en gissning.

DM-kopp #5: Rex

2009-11-18T13:48:00.005+01:00

Här har vi en hemlig rackare... i och för sig inte så ovanligt bland de s.k. DM-kopparna, att information om dekordesigners och produktionsårtal är bristfällig.

Koppen heter Rex, och är av Hertha Bengtsons äkta DM-modell, så mycket står helt klart. Jag skulle gissa att den tillverkades under 60-talet, men detta är som sagt bara ett antagande. Vem som ritat mönstret, det har jag verkligen ingen aning om.

Och vad kan stämpelns "G-2" betyda? (Förmodligen inget spännande alls.)

DM-kopp #4: Kadett, röd

2009-11-13T19:51:00.007+01:00

Det här är en godbit.
Kadett i sin röda version (den finns också i blått och gult). Genuin DM-modell, och helt och hållet ett verk av Hertha Bengtson, eftersom även dekoren är av henne. Den producerades av Rörstrand från 1954 och är vad jag förstår ganska rar på marknaden idag.

Jag gillar den skarpt. Fatet är läckert också.

DM-kopp #3: Brita

2009-11-11T19:46:00.005+01:00

Ett efter-jobbet-besök förra veckan på Apollo Antik, som sägs ha landets kanske största utbud av äldre bruksporslin, resulterade i tillskottet av en sällsynt fågel i DM-samlingen. (Ja, inte bokstavligen - det är koppar och inte fåglar jag samlar på.)

Jag hade tagit vägarna förbi där på Tegnérgatan eftersom jag liksom kände på mig att Apollo skulle ha en eller annan DM-kopp i någon av sina till bristningsgränsen fyllda porslinshyllor. Och mycket riktigt - där stod hon, Brita. En kopp jag inte ens sett på bild förut. Inte särskilt dyr heller. Ingen tvekan hos en samlare!

Modellen är ju riktig DM, men så mycket mer vet jag inte... Inte vem som gjort dekoren, och inte exakt tidsperiod när Brita var i produktion hos Rörstrand. Dock vet jag att åtminstone fatet gjordes under andra halvåret 1967, eftersom dess stämpel säger det. Koppen i sig har emellertid ingen sådan stämpel.

DM-kopp #2: Elvira

2009-11-09T20:11:00.006+01:00

Först hade jag tänkt presentera mina nya DM-koppar i grupp, men jag kom på att det är mycket roligare att "avtäcka" dem en och en. Dessutom ett enkelt knep för att få fler blogginlägg.

Den här rackaren hittade jag på Tradera för några tjugolappar. Det är en "äkta" DM (se lördagens inlägg) och således formgiven av Hertha Bengtson. Vem som gjort dekoren vet jag tyvärr inte. Den heter Elvira och torde härstamma från slutet av 50-talet/början av 60-talet. En sån gissning brukar i folkmun kallas för ett "kvalificerat antagande", men eftersom jag är en blygsam typ som ingalunda vill slå för hårt på min egen trumma så tycker jag vi kallar det för ett "okvalificerat antagande".

Rörstrand, modell DM osv.

2009-11-07T00:24:00.009+01:00

På Antik & Kuriosamässan i Kista i oktober så kom jag som bekant över ett exemplar av den läckra 50-talskaffekoppen Curtis, designad av Hertha Bengtson och således producerad av Rörstrand. Det var mönstret jag först fastnade för, men när jag började använda den och betrakta den så blev jag alltmer förtjust i själva modellen också - kallad DM. Den är enkel och ren i formen, liksom självklar på nåt vis. Så då slog det mig plötsligt - varför inte göra ett försök att samla på mig så många olika dekorer som möjligt ifråga om kaffekoppar av modellen DM? Jag visste att det fanns ett gäng. Något att bita i!

Men allt är emellertid inte så självklart och enkelt när det gäller DM-modellen.
Urmodern, den ursprungliga DM, originalet om man så vill, formgavs av Hertha Bengtson 1954 (hon har också ritat dekoren till flera serier med denna modell). Denna kopp är helt rak, den nedre kanten viker inte av inåt utan "går ända ner" till fatets spegel, så att säga. (Jag ber om ursäkt för viss brist på adekvata facktermer, jag är trots allt en porslinsamatör - men jag försöker!) Hänkeln är också ganska smal och det upplevs finnas gott om fingerutrymme. Vad gäller faten till kopparna så tror jag att det ursprungliga har "brant" bräm.

Men senare, någon gång av någon, så modifierades DM-modellen. (Dokumentationen från Rörstrand är som på så många andra håll bristfällig här, vi talar trots allt om bruksporslin som vid denna tid inte sågs som varande något speciellt konstnärligt uttryck; nyckelordet är ju bruk.)
Koppmodellen blev en aning "avsmalnad" (jag letar efter ett bättre ord här) allra längst ner, och hänkeln något mindre rymlig, och lite tjockare. Faten betydligt plattare.
Vad jag vet så användes denna modifiering i produktion en bit in på 70-talet.

Det går alltså att se en sorts tidslinje vad gäller kopparna. Apropå faten blir det ju svårare att dra några slutsatser; eftersom de är självständiga föremål som kan plockas omkring med helt oberoende av kopparna, så förekommer självklart numera försäljningar av DM-exemplar med de plattare faten, och DM-modifieringar (som jag kallar den senare versionen) med äldre fat. Hänger ni med? :)

Men vid första anblicken är dessa koppmodeller väldigt lika. DM är mer stilren och elegant, men DM-modifieringen är naturligtvis inte långt efter. Jag har beslutat mig för att samla på bägge modellerna! Se där, nu har jag plötsligt profilerat mitt samlande lite grann.

Bilderna nedan visar min Curtis (alltså den "äkta" DM) och Gille, som får stå som exempel på DM-modifieringen. Den bilden har jag med tillbörlig respekt lånat från Aletorp Antiks hemsida. Här ser man tydligt skillnaderna i utseende på kopp- och fatmodellerna. Bägge är i flintgods.

Jag vet inte riktigt (vet någon?) hur många dekorer som gjordes på dessa båda modeller. Vid dags dato känner jag till 30 st olika mönster (färgvarianter inräknade) på DM-modellen samt 8 st på DM-modifieringen. Det finns säkerligen ytterligare ett antal.

Nästa vecka, när jag fått en försändelse per post, så ska jag presentera de senaste tillskotten - efter premiärkoppen Curtis - i den än så länge blygsamma men stillsamt växande DM-samlingen...

Jag skickar för övrigt ett tack till Herr Movarp, som kommit med ovärderlig information både bildledes och i en fruktbar liten intern DM-diskussion.

Ringström från Tradera: Dill

2009-11-03T21:16:00.002+01:00

Mer från den gode Helmer och mer från Tradera...
Jag plockade dessa tallrikar för 20 kronor styck och det är jag mycket nöjd med - fint skick, läcker dekor och en välbevarad sådan dessutom.
Härligheten ifråga kallas Dill och producerades av Gefle mellan 1966 och 1972. Modellen heter BDR och materialet är flintgods.
Ett av många klockrena mönster från Helmer Ringström.

Reportaget om Helmer i Antikvärldens specialnummer om porslin från 2008 påpekar att denne mästare är en favorit för många porslinsbitna, men att han fortfarande är tämligen okänd för gemene man. Och att det därför går ganska bra att fynda Helmer, åtminstone då det gäller tallrikar. Jag tycker det stämmer även 2009, om man exempelvis kollar på Tradera. Jämför med Stig Lindberg eller Marianne Westman, och bilden blir tydlig... Frågan är väl hur länge detta kommer att hålla i sig?

Ringström från Tradera: Spinett

2009-11-01T17:18:00.003+01:00

Som alla väl vet vid det här laget så har jag en passion för tekoppar. Än så länge är mitt fokus ganska allmänt hållet; jag skaffar mig sånt som jag tycker är estetiskt tilltalande, och oftast handlar det om 50- och 60-talet. Samlingen spretar lite, kan man säga. Olika modeller, olika fabriker, olika designers och formgivare. Jag har lite funderingar på hur jag ska profilera mitt samlande av koppar (inte nödvändigtvis bara te-, jag gillar kaffekoppar också) men det håller jag för mig själv tills vidare, tills jag sonderat smakterrängen i min porslinsbelamrade hjärnbark. :)

Dessa tekoppar i vitroporslin, Spinett, dom skriker 50-tal tycker jag. Visserligen började de tillverkas precis i slutet av detta decennium (Spinettproduktionen hos Gefle sträckte sig åren 1959-64) men det syns verkligen "var de kommer ifrån", så att säga. Dekoren är gjord av favoriten Helmer Ringström och modellen, kallad E, står Sven-Erik Skawonius för. Serien finns även i grått.

Mönstret är designat av en Helmer som visste precis vad han gjorde. Stilrent och elegant.

Fler böcker om porslin

2009-10-29T22:28:00.005+01:00

Förkovrandet fortsätter! Och dessutom, eftersom jag älskar böcker, så är det (nästan) lika lustfyllt att bygga upp ett litet privatbibliotek med porslinslitteratur som att samla själva artefakterna. Hmm... artefakterna. Alltid lika trevligt när man får ett skäl att använda det ordet.

Hittade dessa två häftade böcker på ett antikvariat i närheten av jobbet idag på lunchen:

Serviser från Gustavsberg av Inga Arnö-Berg (ICA-förlaget 1971) som tar upp fabrikens hela produktion från 1827 till 1970, och Iris, Vineta och Gröna Anna av Bo Lagercrantz (samma förlag 1960) som går igenom Rörstrandsserviser från 1860 till 1960.
Bägge böckerna är rikt illustrerade i både färg och svartvitt, och innehåller såväl dekorregister som stämpelillustrationer. Visst, de har flera decennier på nacken, och självklart hade det varit kul om även Rörstrandsboken omfattat 60-talet, men det finns såklart mycket att hämta i dem ändå. Texterna är rikliga och skrivna av kunniga författare.

Dessa titlar lär dessutom - om nån bloggläsare skulle vilja ha tag i ett par exemplar - inte heller vara särskilt svåra att finna på antikvariat.

Traderafynd

2009-10-24T19:00:00.006+02:00

Jag har tagit det lite lugnt på köpfronten nu efter mässan i Kista, men lite saker trillar det ändå in. Här några fynd från Tradera.
Dels ett par stilrena kaffekoppar från Rörstrand. Prisma är namnet (jag tror den finns i fler färgvarianter, men jag är inte helt säker). Modellen heter UA och mina exemplar är som synes på stämpeln från första halvåret 1960. Materialet tror jag är fältspat - jag håller fortfarande på att lära mig detta med att utan fusklapp se skillnad på olika keramiska material... Vem som står bakom modell/mönster vet jag ej. Ruskigt bra skick! 30 kr per kopp är jag väldigt nöjd med.
Dels två kaffefat av allas vår Stig Lindberg; Prunus och Röd Aster för en sammanlagd summa av 41 riksdaler. Gustavsberg tillverkade den förstnämnda mellan 1962 och 1974, och den sistnämnda under 70-talet. Någon som vet exakta årtal för produktionen av Röd Aster?
Udda kaffefat är utmärkta att lägga småsaker på! Till exempel gem (Röd Aster) eller lösa mynt (Prunus).

Det kom ett paket...

2009-10-19T22:23:00.004+02:00

...på posten idag. Och är det nåt som kan få en snuvigt småvissen dag att skina upp lite så är det ju helt klart att få ett paket på posten. :)
En bringare, producerad av Rörstrand mellan 1962 och 1969 (designer okänd), vid namn Aslög - köpt av den gode Herr Movarp för en resonabel penning och i ett mycket gott skick. Behöver jag säga att den var väldigt välpaketerad också? Nä, tänkte väl det.

Rackarns stilig.

Några eftersläntare

2009-10-16T20:26:00.005+02:00

Det har under sensommaren och den tidiga hösten tillkommit några saker till samlingen som av en eller annan anledning lyckats slinka ur publicera-på-bloggen-håven. Men jag fick tag på dem, högg fatt i kameran och fångade dem på bild, innan de skuttade tillbaka in bland hyllorna i skåpen.
KF:s 110-årsserie Fallande löv, med dekor av Stig Lindberg, tillkom tidigare i höstas. Handdukarna och servetterna brydde jag mig inte om, men ett par koppar la jag beslag på. Intressant att följa denna series prisutveckling på Tradera, minst sagt...
Ett par assietter ur Rörstrands serie Red Top blev också köpta. Dekoren gjordes av Marianne Westman, och serien producerades mellan 1956 och 1967.
Gina, också från Rörstrand, tillverkades under tidigt 60-tal. Vem som designade dem vet jag dessvärre inte. Två assietter och två djupa tallrikar införskaffades till ett mycket bra pris.
Slutligen Palace från Upsala-Ekeby Gefle; två assietter ur denna serie, som formgavs av Berit Ternell och producerades mellan 1959 och 1964.

Förresten...

2009-10-14T23:36:00.003+02:00

...om det är nån som undrar vilka personerna är som återfinns på fotografierna längst ner i den vänstra kolumnen här på min blogg - ja, då ska jag givetvis tala om det.
Överst: Hertha Bengtson (1917-93), keramiker och glasformgivare vid Rörstrand mellan 1941 och 1964.
Nederst: Carl Harry Stålhane (1920-90), keramiker vid Rörstrand mellan 1939 och 1973.

/Vän av ordning

En användbar bok!

2009-10-13T18:59:00.003+02:00

Igår efter jobbet tog jag mig från Söder till Kungsholmen och hämtade en bok som jag beställt på Ryös Antikvariat på Hantverkargatan: Servisporslin av Bo Gunnar Lindgren.
Denna häftade lilla bok gavs ut av Svenska Slöjdföreningen i september 1962, som ett specialnummer av tidskriften FORM, och är riktigt läsvärd och användbar. Många fotografier också, ett flertal i färg.
Det är en sorts praktisk handledning vad gäller bruksporslin, och även om den helt klart vänder sig till hushållen så finns det mycket att hämta i boken också för en samlare. Författaren går igenom spörsmål rörande material, kvalitet och modeller - och nämner å det snabbaste även något kring det estetiska perspektivet.
För övrigt är det ju alltid givande och roligt - och kanske en smula nostalgiskt, även om man själv inte upplevt tidsperioden (jag har varit inne på sånt tidigare) - att läsa en skrift som är från tiden "då det hände".
En bok värd att leta efter!

Vad köpte jag på mässan?

2009-10-11T13:17:00.007+02:00

Jo det ska jag berätta.
Inför mässbesöket så var jag på det klara med att "här kommer det att rulla en del pengar", så jag slog fast en budget som jag utan pardon skulle hålla mig till - 1800 kr. Och efter tre och en halv timmes kringvandrande, tittande, kännande, funderande och shoppande så kunde jag sedan konstatera att slutnotan hamnade 235 kr under denna uppsatta budget. Och jag hade hittat en del porslinsgodsaker.
Mitt fokus var te- och kaffekoppar, och helst sådana jag aldrig sett tidigare, gärna inte ens på bild.
Tyvärr kom jag så i gasen där ett tag att jag inte gjorde några fullständiga anteckningar på vilka säljare jag handlade av - jag beklagar detta. Jag nämner dom jag är säker på. Får skylla på bristande mässrutin...
Tekoppen Apel kommer från Upsala-Ekeby Gefle och denna vet jag inte mycket om. En vild gissning är att den producerades kring slutet av 60-talet/början av 70-talet, men jag har inte fått fram nån säker information. Jag gillar verkligen det varma, enkla mönstret. En harmonisk kopp.
Kaffekoppen Uncas tycker jag är en riktig läckerbit. En sällsynt sådan, dessutom. Den producerades av Rörstrand under sent 50-tal/tidigt 60-tal. Designer okänd... Jag köpte den av Jons Antik & Kuriosa.
Curtis är en kopp som med sin svarta och gula dekor riktigt skriker 50-tal. Min reaktion när jag såg den var ett direkt, innerligt och otvetydigt "KÖP!". Mönstret är av Hertha Bengtson och serien tillverkades av Rörstrand under 50-talets första hälft. En ovanlig rackare. Inhandlades från MaBjo Retro & Design.
En Helmer Ringström-kopp blev det också, trevligt nog. Alltid en säker glädjespridare. Denna känner ju alla igen som Skotte - den gröna varianten. Modellen heter AU och formgavs av Arthur Percy, och serien tillverkades av Upsala-Ekeby Gefle mellan 1968 och 1972.
En annan sak som gladde mig var att jag hittade ett par kaffekoppar ur serien Groblad - den blå versionen, vilket var kul eftersom jag för inte så länge sedan skaffade mig ett par av den bruna. Då återstår bara att hitta ett par gröna... Groblad producerades av Upsala-Ekeby Gefle 1964-1973, modellen heter EF och dekoren ritades av Barbro Löfgren-Örtendahl. Jag tror jag köpte dem av Thorstenssons Prylar, men jag är inte hundra på detta. Slarvigt av mig!
Mitt andra inköp från MaBjo Retro & Design blev ett par kaffekoppar ur serien Teresa från Rörstrand. Mycket stilren dekor! Vet tyvärr inte så mycket mer om den än att den tillverkades under en kort period i början av 60-talet.
Ja, det var kopparna det. Mycket nöjd med dessa nykomlingar i samlingen. Men en riktig kuriositet blev det ju också: En gröttallrik designad av Yngve Gamlin! Att den är gjord för gröt - ja, närmare bestämt havregrynsgröt - råder det liksom inget tvivel om, eftersom den bär den käcka och informativa texten "grötdax på havreax". :)
Jag vet inte när Upsala-Ekeby Gefle (för Kungsörnens räkning; detta företags logga syns på baksidan av tallriken) producerade denna roliga tingest, men med tanke på när herr Gamlin var som mest i ropet så är väl slutet av 50-talet eller början av 60- en hyfsat kvalificerad gissning. Mest 50-tal hade två exemplar av denna tallrik, och är det något jag är missnöjd med efter mässan så är det nog att jag inte köpte båda. Men nåja, den andra var betydligt mer sliten. Hursomhelst, en skojig kuriositet.

Puh!

2009-10-09T20:05:00.003+02:00

Hemma igen efter besök på Antikmässans första dag, full av antikintryck, rätt trött men glad.
Ganska lagom med folk, måste sägas - inte knökfullt, och ganska hög medelålder denna fredageftermiddag, så det kollektiva tempot var rätt lågt. :) Jag bestämde mig redan innan för att inte göra något fotoreportage från mässan, helt enkelt för att detta var första gången jag var på en dylik - och för att jag ville fokusera helt på vad jag skulle kika efter. Det visar sig att Libby redan satt igång med rapporterandet och dessutom hade kameran i högsta hugg vad det verkar, så jag rekommenderar givetvis ett besök hos henne. :)
Massor av försäljare, en mängd olika kategorier av prylar, men om man ska försöka sig på att nämna några "trender": Mycket plastföremål, en hel del keramik och på porslinssidan en rejäl dos Stig Lindberg. Sen tyckte jag mig se en massa små smurfer överallt, men det kanske berodde på att jag började bli trött. :)
På söndag återkommer jag med en liten genomgång av vad jag köpte. Det blev en del... Jag kan väl säga så här redan nu: Jag fokuserade på kaffe- och tekoppar, men det verkliga fyndet blev en annan sak - en riktigt rolig en, dessutom!
Men mer om detta på söndag.

Mässa

2009-10-04T12:44:00.004+02:00

Alla som ska gå på Antik & Kuriosamässan i Kista den 9-11 oktober räcker upp en hand! *porslinsamatören flaxar frenetiskt med armarna*

Länk här.

Tekoppar

2009-10-03T19:34:00.005+02:00

Lite uppdatering på tekoppssamlarfronten. Medsols med start uppe till vänster:
Valentine från Rörstrand. Vem som ritat dekoren till denna stilrena kopp i flintgods är oklart, men så mycket vet jag, att den producerades mellan 1961 och 1969. Dessvärre brukar den tryckta dekoren på Valentine vara ganska sliten, något som drabbat flera av Rörstrands serier som saknar glasyr ovanpå mönstret.
Därefter följer Ceylon, en sällsynt kopp som formgavs av Carl Harry Stålhane och tillverkades av Rörstrand i början/mitten av 60-talet. Läcker dekor!
Nere till vänster har vi den ganska ovanliga Helianthus (solros på latin) från Upsala-Ekeby Gefle. Från säljaren fick jag veta att denna tillverkades mellan åren 1962 och 1966; i boken "Gefle Porslinsfabrik" står dock något opreciserat att den producerades från 1964. Göran Andersson ritade dekoren, men det är oklart vem som formgav koppmodellen (som heter EB) - ett kvalificerat antagande från Herr Movarp är att det är Berit Ternell. I den ovan nämnda boken står det "E, EB" i modellkolumnen; betyder detta att E är namnet på fatets modell?
Den sista koppen är Vega från Upsala-Ekeby Gefle. Den tillverkades från 1965 och dekoren ritades av Berit Ternell. Rolig fotnot: Jag skrev ju ett blogginlägg för inte så länge sen där jag nämnde att jag var på jakt efter just Vega-koppar, och bara någon dag senare så blev jag kontaktad av en antikhandlare som jag blivit lite bekant med och som berättade att han hade några sådana tekoppar stående på sitt lager. Så jag köpte loss ett par stycken. Tack Magnus! :)

Groblad

2009-10-01T19:11:00.006+02:00

En liten cykeltur efter jobbet till en möbel- och kuriosabutik on the other side of the tracks (egentligen på andra sidan motortrafikleden) resulterade lite oväntat i fina kaffekoppar till bra pris! Precis vad man behöver en blöt och råkall torsdag i oktober. Eller ja, det finns väl mycket man önskar sig en blöt och råkall torsdag i oktober, men kaffekoppar är ju aldrig fel.
Den bruna varianten av Groblad från Gefle blev det - två koppar med fat, allt i attans bra skick. Totalt åtta set stod och såg lite dammiga ut i fönstret, och egentligen ville affärsinnehavaren sälja hela rasket för 400 kr och inte dela upp kopparna. "Hmm", sa jag med klädsam besvikelse i rösten, "så du kan inte tänka dig att sälja bara två då?" Tystnad följde, medans handlaren uppenbarligen funderade på frågan. Jag smög omkring lite förstulet bland möblerna och låtsades att jag helt tappat intresset för affären. Det hjälpte tydligen. "OK", sa han efter en stund. "Du kan få två stycken för 50 kronor". Taget! Ett bra pris, måste sägas, inte minst med tanke på det utmärkta skicket.
Groblad - som även finns i grönt och blått - producerades av Gefle mellan 1964 och 1973, och den enligt mitt tycke mycket läckra dekoren ritades av Barbro Löfgren-Örtendahl. Faten försågs med antingen kaskad-, lagun- eller umbraglasyr. Just mina fat har (naturligtvis) den mörkbruna umbra.

Wasa & Aslög

2009-09-26T13:20:00.003+02:00

Lönefredag... vad annat kan väl en porslinssamlare då göra än att knalla iväg till en av sina favoritantikhandlare och låta lite kosing komma i rullning?
Det slog mig att jag faktiskt var i behov av lite tallrikar. Och då menar jag ett riktigt hushållsbehov, och inte "bara" ett behov av att lugna min samlarlust. :)
Så tallrikar kom jag hem med... Två flata Wasa (Stålhane, Rörstrand 1962-67) och en djup Aslög (dekordesigner okänd, Rörstrand 1962-69). Inte jättebilliga men heller inte svindyra - dock i kanonskick. Och som sagt - lönefredag...
Wasa har snabbt blivit en favorit hos mig. Jag köpte ju kopp/fat ur den serien för inte så länge sen, och om jag i detta tidiga skede av min samlarbana ska försöka mig på att bland alla fina svenska porslinsserier nämna en stark kandidat till titeln Min Servis med stort S - då ligger Wasa bra till. (Med reservation för eventuella ändringar.) Jag ska i alla fall köpa på mig mer från den serien framöver.

Hemma-hos light

2009-09-25T19:27:00.004+02:00

Det har ju den senaste tiden i vår retro-bloggcommunity varit lite "på" att visa hemma-hos-interiörbilder med fokus på samlingar... och porslinsamatören vill inte vara sämre.
Med viss risk för att framkalla menande skratt och klappar på huvet så vill jag visa hur det kan se ut i köksskåpen hos en porslinssamlare som inte varit på banan i mer än några månader. :)
Tilläggas bör väl att struktur är något jag dagligen sysslar med i mitt yrke, och att Ordning är mitt mellannamn. :) Ja, egentligen inte rent formellt, men det är ju så man säger.
För övrigt: Observera att Berså- och Röd Aster-kopparna längst upp inte är "vintage". Dom är nyproducerade. Men likväl underbara dekorer! Röd Aster är väl något av min "vardagskopp".

Vega

2009-09-21T19:14:00.004+02:00

Detta enkla mönster i ljusblått och svart är jag ganska svag för, och hoppas kunna hitta en eller två kaffe- eller tekoppar i serien, men så länge dessa skiner med sin frånvaro så får det duga med ett par assietter.
Jag saknar förmågan att göra fynd på samma sätt som andra bloggare, men 50 kr/st tycker jag var helt okej. Fint bibehållet lyster i dekoren, inga repor eller nagg. Och jag gillar mönstret.
Serien heter Vega, och producerades av Upsala-Ekeby Gefle från 1965. Dekoren gjordes av den flitiga Berit Ternell.

Rörstrand x 4

2009-09-16T11:29:00.004+02:00

Tekoppar, tekoppar... nu ansluter de till samlingen från alla möjliga håll. Här är fyra Rörstrandare - en klassiker, en bastard och två småhemliga rackare.
Medsols med början uppe till vänster: Denna kopp, som är relativt sällsynt och ser ut att vara av samma modell som den "runda" Mon Amie, heter Mimosa. Vem som designat mönstret vet jag tyvärr inte. Mitt exemplar är från andra halvåret 1962. En stilren och elegant tekopp.
Därefter följer "bastarden". Jag kallar den för det eftersom den är för liten för att klassas som egentlig tekopp, men lite för stor för att vara en traditionell kaffekopp. Fast vad spelar det för roll? Rackarns stilig är den. Den heter Wasa, är designad av Carl Harry Stålhane och tillverkades mellan 1962 och 1967.
Koppen nere till vänster är precis som Mimosa lite hemlig av sig, i den bemärkelsen att jag varken vet när den tillverkades eller vem som formgivit/designat den. Stämpeln är rätt sliten, men jag tycker mig kunna skönja att just mitt exemplar gjordes under andra halvåret 1963. Koppens namn är Sommar. Och det är precis detta den utstrålar.
Sist - men definitivt inte minst - har vi Marianne Westmans Mon Amie. En av de stora klassikerna inom svenskt bruksporslin. Den brukar ha en saftig prislapp, men efter lite letande så fann jag den för en dryg hundralapp under gängse pris och kunde inte låta bli att slå till. Skicket var dessutom alldeles ypperligt. Mon Amie tillverkades mellan 1952 och 1987 och på tekoppssidan finns även en rundare modell. Not: Stämpeln på Mon Amie är omöjlig att plåta! Eftersom dekoren är gjord i denna "mjuka" och "suddiga" stil så återkommer detta även i stämpeln, och min digitalkamera fick spel och vägrade ställa in skärpan korrekt, hur många bilder jag än försökte ta...

Böcker om porslin

2009-09-12T14:27:00.007+02:00

När man utvecklar ett nytt intresse, så ökar vetgirigheten kring detta intresse per automatik. Man vill lära sig mer, ta reda på saker, få inspiration, få svar på frågor. Då kommer böcker in i bilden. Böcker är aldrig, aldrig fel. Och det finns onekligen en och annan fin bok om just svenskt porslin.

Tusenkonstnären Stig Lindberg av Gisela Eronn är förstås omistlig. En fascinerande introduktion till denne... ja, tusenkonstnär. Det man slås av är hur oerhört produktiv och sanslöst mångsidig Lindberg var. Intervjuer med de som kände honom, massor av fina bilder, etc. Lika givande att läsa från pärm till pärm som att trivselbläddra i.

Gefle porslinsfabrik: Vardagsporslin med färgglädje och stil av Tord Gyllenhammar och Björn Holm. Herr Movarps bibel! Historik i koncentrat, och ett trevligt bildmaterial, men bokens stora styrka är naturligtvis det omfångsrika registret över produktionen från Gefle. Väldigt bra bok att ha!

Rörstrands dekorer, utgiven av Rörstrands Porslinsmuseum. Tar upp ca 1500 av fabrikens servisdekorer. Tyvärr, har jag märkt, finns många luckor i detta register. Men ändå inte dum alls att ha i hyllan.

Och så några titlar som jag ännu inte köpt, men suktar efter:

Rörstrand: 280 år med fajans, flintgods, porslin & stengods av Bengt Nyström och Jan Brunius.

Gustavsberg: Porslinet, fabriken, konstnärerna av Gösta Arvidsson.

Bland blommerskor och tefatsfantomer: Minnen från tillverkningen vid Gustavsbergs porslinsfabrik - också denna av Gösta Arvidsson.

Porslinet från Karlskrona av Erika Philipson.

Sedan finns det naturligtvis särskilda böcker om Stålhane, Percy osv...

Ett fynd!

2009-09-08T19:44:00.005+02:00

Vad är egentligen ett "fynd"?
Ja, som jag ser det så finns det åtminstone tre kriterier som kan eller bör uppfyllas för att man ska kalla ett fynd för ett fynd: 1) Det handlar om något man önskat hitta eller verkligen letat efter. 2) Man hittar det till ett (väldigt) bra pris. 3) Tinget ifråga är sällsynt.
Jag strosade häromdagen, mest på måfå egentligen, i de antikhandlartäta kvarteren i den del av Vasastan som brukar kallas Sibirien, och slank in på ett ställe på Roslagsgatan. Liksom bara för att "kolla om dom hade nåt intressant". Och ja - det hade dom. Något som med lätthet uppfyllde alla de tre ovan nämnda kriterierna. Några tallrikar och assietter ur Stig Lindbergs serie Boro.

1960 (tror jag det var) fick Stig Lindberg i uppdrag av företaget Boro (som tillverkade och sålde monteringsfärdiga villor) att rita en särskild porslinsservis för dem. Denna servis gavs sedan som "inflyttningspresent" till dem som köpte hus av företaget. Med andra ord handlar det om en sällsynt servis, gjord i begränsad upplaga.
Jag fastnade för den lekfulla dekoren med de väldigt typiska Lindbergfigurerna när jag såg en kopp med fat avbildad på en japansk hemsida. Men efter lite efterforskningar insåg jag att Boro inte är lika lätt att hitta som t.ex. Coq eller Prunus... och dom priser jag sett figurera är rätt "skapliga". I somras såldes en tekopp med fat för 650 kr på Tradera.
Jag nöjde mig med att köpa en assiett, eftersom det var dekoren som sådan jag var ute efter. 150 kronor för denna lilla guldklimp måste ses som ett slags kap. Fint skick dessutom.
Behöver jag säga att jag stegade ut från den där affären med ett nöjt smil på läpparna? :)

Fyra tekoppar

2009-09-05T15:16:00.007+02:00

Jag gillar te. Och jag gillar tekoppar.
På sista tiden har det följaktligen ramlat in några stycken sådana i min samling. Vem vet, kanske kommer just tekoppar att bli min specialitet framöver? En sak är säker - det finns många på önskelistan; Adam, Eva, Zebra, Mon Amie, Blå Hyacint, Lillemor, Prunus...
Men stopp. Nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Alla de modellerna är d-y-r-a historier, och inget man bara springer iväg och köper utan vidare. Liksom inte bara sådär.

Men vilka har vi här då? Ja, medsols med start uppe till vänster:
Den första Rörstrandskoppen har mig veterligen inget särskilt namn. Men så mycket vet jag, att just mitt exemplar tillverkades under första halvåret 1957. Stämpeln 571 säger detta. Koppmodellen är väl kanske mest känd i Mon Amie-versionen, Marianne Westmans mästerverk.
Nästa kopp är från Upsala-Ekeby Gefle, och kallas Gavott. Den finns även i grönt, kanske ännu fler färger? Mönstret designades av allas vår Helmer Ringström. Gavott producerades 1959-67.

Nere till vänster har vi Amanda, som tillverkades av Rörstrand mellan 1968 och 1977 och vars dekor designades av Christina Campbell.
Den fjärde och sista koppen kommer från Upsala-Ekeby Karlskrona och har vad jag vet inget annat namn än det dramatiska 5223. När den tillverkades och vem som står bakom dekoren vet jag tyvärr inte... än.

Helgens loppisrunda...

2009-09-02T20:07:00.005+02:00

...resulterade i ett antal inköp. Ett par av dem kanske man kan kalla fynd.
Åkte runt per bil i södra Sörmlands inland och hamnade först på en lantlig loppis i Runtuna. Där gjordes en rad köp:
1 st. djup tallrik ur Stig Lindbergs Ranka-serie, tillverkad av Gustavsberg 1942-65. Pris: 40 kr.
1 st. kaffefat av Koka Blå (Hertha Bengtson för Rörstrand, 1956-88). 35 riksdaler.
1 st. ugnsfast tallrik - Bågskytt, dekordesign Bengt Berglund. Gustavsberg 1971-72. 45 kr.
1 st. sockerskål - Forma från Rörstrand (1967-81), dekor Olle Alberius. 40 kr för denna.

Sedan köpte jag också för 65 kr en liten ugnsfast form, som jag tror även den är Forma. Det är Rörstrand, och till designen påminner den mycket om Forma, men stämpeln säger ingenting om det. Jag fotograferade dem tillsammans - se sista bilden nedan. Kan någon säga om detta också är Forma?

Vidare till en antikhandel i Svärta, där sortimentet var exklusivare och prisbilden självfallet helt annorlunda. Men när jag klev in genom dörren så fick jag en bestämd känsla av att jag inte skulle gå därifrån tomhänt, och mycket riktigt: Utbudet av Stig Lindbergs blå Gefyr-serie var mycket bra, och jag investerade i den mellanstora avlånga ugnsformen i mycket fint skick för 150 kronor. Väldigt nöjd med just detta köp!
Gefyr är en riktig klassiker, en mycket stilren serie (som också finns som blekgul), tillverkad av Gustavsberg 1952-56.

En liten bonustripp gjordes senare till Nävekvarn, nästan nere vid Bråviken, där jag hittade ett par assietter ur Rörstrands serie Sierra, dekordesignad av Jacqueline Lynd och tillverkad från 1977 och framåt. 15 kr/st. för dessa måste väl ses som hyfsat.

En del trevliga ting med sig hem, med andra ord!

Bågskytt-tallriken med sin häftiga dekor kommer inte användas i några matsammanhang utan pryder nu istället köksväggen. Där gör den sig bra.

...och den där tackpresenten då?

2009-09-01T18:34:00.004+02:00

Jo, det var inget mindre än - ett alldeles genuint, i-sprillans-skick, Berså-fat! :)

Stig Lindbergs mästerverk till mönster behöver ju knappast någon närmare presentation, men för formens skull (ofrivillig ordvits) så bör jag väl då ändå nämna att denna überklassiska serie tillverkades av Gustavsberg mellan 1960 och 1974, och är en sån där dekor som man liksom aldrig tröttnar på. Så stilren, så skicklig, så snygg.

Snälla föräldrar! Glad blev man!

Mat- och porslinsfröjd

2009-08-30T21:16:00.004+02:00

Hemma hos föräldrarna i helgen, för att fira pappas födelsedag. Den härliga lördagslunchen serverades på likaledes härligt porslin; Vieta från Rörstrand av Carl Harry Stålhane, Pyro från Gustavsberg av Wilhelm Kåge, samt danskt stengods från Knabstrup. Mamma är en hängiven porslinssamlare, och särskilt förtjust i just Vieta. Jag förstår henne - det är en fin serie.

Och maten? Ja, ytterligt klassisk: Köttfärslimpa med kokt potatis, brunsås, rårörda självplockade lingon, kokta morötter och inlagd gurka. Mmmm...

Dessutom: Som tack för att jag i somras hjälpte föräldrarna med att måla om deras sommarstuga, så fick jag en alldeles speciell liten gåva. Men den återkommer jag till... :)

"Vilken söt!"

2009-08-27T16:57:00.007+02:00

Flera porslinsbloggare skriver om tjusningen i att samla "udda" tallrikar, assietter eller koppar - alltså inte införskaffa hela serviser i en och samma dekor, utan att på loppisar och hos antikhandlare köpa på sig många olika av vad-det-nu-är-man-samlar-på. Exempelvis många olika tallrikar från Gefle, eller många olika tekoppar av Stig Lindberg. Jag gillar det tänket.
Den här kaffekoppen med fat, inropad på Tradera, är nu i högsta grad enstaka hos mig. Men inte desto mindre elegant. "Vilken söt!" utbrast en jobbkollega när jag visade henne fotot från auktionen. Och ja - man skulle nog kunna betrakta den som rätt söt. Men framför allt tycker jag det finns en elegans i designen, och en sorts distingerad smakfullhet i färgskalan. Om man nu ska försöka sig på att låta lite sofistikerad.
Kaffekoppen kommer från den sällsynta servisen Louise, som tillverkades av Upsala-Ekeby Karlskrona på 60-talet. Vad gäller dekordesignen så är det lite osäkert, men säljaren - mabjo - påpekar att den till stilen påminner mycket om skapelser av Brita Mellander, som jobbade för Karlskrona.

Blygsamma men ändock loppisfynd

2009-08-25T19:39:00.011+02:00

Mitt första besök på Skarpnäcks Återbruk resulterade i ett par fina små köp.
Dels en tallrik ur Helmer Ringströms tjusiga serie Skotte (Upsala-Ekeby Gefle 1968-72) i väldigt bra skick - 30 kronor för denna. Prisvärt, helt klart.

Dels en mindre ugnsfast form ur Rörstrandsserien Granada (osäkert när den producerades, men troligtvis 60-talet). Jag har inte fått fram några uppgifter om vem som formgivit denna serie, men hur som helst så känns den som en syster till Verdura (se ett tidigare blogginlägg). Jag betalade 125 kronor för formen - kan tyckas lite högt som loppispris, men å andra sidan är den i riktigt bra skick och jag gillar verkligen designen.

In kommer Stig

2009-08-23T17:47:00.007+02:00

Om man samlar svenskt bruksporslin från det glada 50-talet och de s.k. rekordåren (60-talet) så är det svårt - för att inte säga omöjligt - att komma runt Stig Lindberg. Och varför skulle man vilja undvika honom? Visst, man kanske kan tycka att det är lite fantasilöst att dessa dagar köpa hans grejor - han är ju supertrendig, och har varit så i flera år. Ibland kostar det riktigt ordentligt att samla Lindberg, amerikaner och japaner jagar hans koppar, tallrikar, fajanser och prylar, Berså och Spisa Ribb har en förmåga att ta slut lika fort som de kommer in hos antikhandlarna och på loppisarna - men let's face it, modernisten Lindberg är lika med konstnärlig kvalitet. Dessutom lekfullhet, glädje, stilrenhet och gränslös fantasi.
Jag erkänner villigt att den tekopp med fat ur Spisa Ribb-serien (producerad av Gustavsberg 1955-74) som jag har i min samling, den kostade en slant. Men designen är så elegant och så tidlös, och kvaliteten så god - och jag dricker te ur den nästan varje morgon.
Men det finns doldisar i Lindbergs produktion som inte alls behöver bli lika kostsamma, och man kan hitta dem i perfekt kvalitet, om man är beredd att leta lite. De somriga Bladruta (60-tal, ganska sällsynt) och Festong (1962-70, en sorts kusin till Berså med lite 40-talskänsla över sig) hör till dessa. Som vanligt - se bilder här nedan.

Inköpsställen för dessa tre Lindbergare: Folk & Form i Gröndal, Tradera samt Antikboden i Västertorp.

Hjärter

2009-08-19T21:27:00.006+02:00

Jag vet att åtminstone två porslinsvänner inom bloggosfären är väldigt förtjusta i formgivaren Helmer Ringströms alster. Han är mannen bakom en rad läckra serier, såsom Ruter, Tulpan, Lansett, Safari och Kryss, och var knuten till Gefle Porslinsfabrik i en herrans massa år - från 1942 till 1980.
Även Hjärter är Ringströms verk - en serie som producerades av Upsala-Ekeby Gefle 1961-65 och av vilken (den gula versionen, jag har även sett en röd) jag har fem tallrikar i min ägo.
Jag tycker detta mönster är både piggt, uppiggande och ganska somrigt, men den främsta anledningen till att jag gjorde plats för Hjärter i mina hyllor är - nostalgi. Vi hade en uppsättning av dessa tallrikar i familjens sommarstuga när jag var liten, och otaliga är de måltider som man mumsat i sig från Hjärter under 70-talets långa somrar. Det räcker nu med att jag tittar lite på dessa tallrikar, så är jag bums tillbaka i det där soldränkta köket, med den handgjorda bäddsoffan, svampaffischen på väggen och soluret och ladugården precis utanför fönstret.
Tallrikarna - som jag hittade hos Antikaffären Spegeln i Fellingsbro - är lite blekta i mönstret, de har flagnat en aning, men det gör mig absolut ingenting. De har säkert använts av en annan familj, i ett annat torp, under 70-talets långa somrar.

Lotus

2009-08-17T23:01:00.009+02:00

En ny kaffekopp med tillhörande fat har fått tillträde till min lilla men växande samling...
Namnet på denna vackra tingest är Lotus (eller egentligen Lotus gul, om man ska vara helt korrekt - det finns även en grå variant) och dekoren är av Bibi Breger. Fru Breger återigen alltså - den stiliga Maxim är ju också hennes verk, men jag tycker nog att denna är snäppet tjusigare. Det är nåt med kombinationen gult/grått som funkar så oerhört bra. Stilren, spartansk design på själva koppen också.
Apropå Maxim så var det ju Stig Lindberg som designade själva porslinet, medans Bibi Breger formgav dekoren. Det är samma sak med denna; "LI" kallas just den här koppdesignen, och gjordes av Lindberg i ett flertal storlekar. Tack Herr Movarp för upplysningen! :)
Lotus räknas som en av Bregers verkliga klassiker, och producerades av Gustavsberg i hela tolv år, mellan 1958 och 1970.

Man ska ha hobby

2009-08-16T13:08:00.005+02:00

När jag var liten byggde jag flygplansmodeller i plast. Det var roligt, men jag blev aldrig särskilt duktig; min främsta minnesbild är att det var väldigt mycket klister överallt.

Under en period samlade jag frimärken. Jag har kvar mina album i en låda i garderoben.
En annan fritidssysselsättning under låg- och mellanstadietiden (jag vet inte om det kan klassas som hobby) var det som idag kallas bordshockey. På den tiden sa vi hockeyspel. Jag och min kompis Staffan gick hem till mig varje dag efter skolan och spelade några timmar. Vi hade skapat ett helt seriesystem, med namngivna spelare, matchtröjor etc. Det var ytterst seriöst!
I vuxen ålder har jag väl inte direkt haft någon regelrätt hobby. Tanken på att det skulle vara "kul och stimulerande" att samla seriöst på något har funnits där alltmer frekvent de senaste åren, men jag tror inte det funkar så att man plötsligt bestämmer sig för att starta en hobby. "Nu ska jag samla på ångmaskiner. Jajamensan, nu börjar jag!". Nej, ett samlande sker nog bara genom att ett intresse växer fram, liksom utvecklas på naturlig väg. Om intresset är tillräckligt starkt, då kan det bli ett samlande, och vips så har man en hobby.
Att jag skulle börja samla svenskt bruksporslin från 50- och 60-talet var ingenting jag satt och planerade. Det växte liksom fram, och rätt vad det var så slog det mig: "Oj, jag har visst skaffat mig en hobby - det var värst! Hur gick det till?".
Men visst har det grott lite intressefrön. Ett frö tror jag är att jag börjar komma in i det som populärt brukar kallas yngre medelåldern. Man är nog - ofta, men säkert inte alltid - intresserad av andra saker som 39-åring än som 19-åring. Konstigt vore det väl annars. (Jag tillhör dem som är övertygad om att en människa står i ständig förändring, aldrig slutar utvecklas. Panta rei - allting flyter. Men jag vet dom som inte skulle hålla med, som menar att man är i princip samma person hela livet igenom. Vad långtråkigt!)
Ett annat frö var en flytt, genom vilken jag fick ett generellt intresse för design och inredning.
Och ett slutligt frö är ytterst konkret: Jag tycker helt enkelt att detta porslin är estetiskt tilltalande. Det faller mig på läppen. Som man brukar säga.
Jag läste på ett nätforum någonstans en diskussion där man försökte bena ut olika kategorier av samlande, och vad samlandet egentligen har för innebörd. Generaliserandet härskade, kan man lugnt säga. "Kvinnor samlar på prydnadsföremål, män samlar på saker man kan använda", var en s.k. slutsats som jag lagt på minnet. En annan besynnerlig konklusion var att porslin i princip likställdes med kitschiga figuriner, exempelvis grisar. En slutledning skulle då vara, att en porslinssamlare per definition är en person (en kvinna, "eftersom det bara är kvinnor som samlar porslin") som har hela vitrinskåp fulla med värdelösa grisar.
Jag gav mig inte in i diskussionen. Det kändes inte som att det var värt besväret.
Jag använder mitt 50- och 60-talsporslin dagligen. Det ger en extra, estetisk dimension till min vardag. Sedan ifall det finns en massa människor därute som inte begriper tjusningen i att samla detta, det spelar verkligen ingen som helst roll. Vi är tillräckligt många som förstår. :)
Jag samlar, och jag befinner mig i första fasen; jag skaffar mig sånt - inom en viss kategori - som jag tycker är estetiskt tilltalande. Sen om jag längre fram hittar en eller ett par favoriter bland alla duktiga formgivare, det får ge sig av sig självt.
Det får växa fram på naturlig väg. Som man säger.

Marianne Westman, formgivare vid Rörstrand 1950-71

Bimbo

2009-08-14T23:16:00.007+02:00

Den här dekoren föll jag handlöst för den första gången jag såg den. Jag vet inte riktigt vad det är som gör den så snygg - kanske är det helt enkelt bara så att den smala röda randen bredvid den mörkblå gör sig ruskigt bra mot det läckert vita fältspatporslinet. Det går väl att debattera tills korna kommer hem, men det spelar mindre roll. Snyggt är det.
Bimbo producerades av Rörstrand under sent 50-tal/tidigt 60-tal, men formgivaren är för mig tyvärr fortfarande okänd.
Vill ni få det att vattnas i munnen än mer, så rekommenderar jag ett besök på Porslinsbloggen; den gode Herr Movarp har en imponerande uppsättning av detta porslin.
Jag hittade mina tallrikar hos À La Carte Antik.

Notera att tallrikarna inte är ovala, även om det kanske ser så ut på den första bilden... Jag håller fortfarande på att finslipa mitt porslinsfotograferande. :)

Maxim

2009-08-12T18:59:00.005+02:00

Min första reaktion när jag såg dessa koppar på hyllan hos À La Carte Antik var dels att jag tveklöst skulle slå till på ett köp, och dels att dom är perfekta att dricka espresso ur. Fast det är ju inte espressokoppar. Det är vanliga kaffekoppar. Men med dagens mått mätt, då den trendkänsliga publiken hänger på kaféer och baljar i sig allehanda kaffedrycker ur stora glas, så är Maxim och andra koppar från 50- och 60-talet jämförelsevis "små". Men det är ju - traditionellt sett - den normala storleken på koppar för vanligt, svennigt kaffe. Fast idag förknippar man väl denna koppstorlek mest med äldre damer som sitter på konditorier, har hatten på sig inomhus och knaprar småkakor eller äter bakelser. (Om man inte som undertecknad vill göra en djärv crossover och dricka espresso ur dem.)
Men å andra sidan så var väl latte och dylikt inte så utbrett i det här landet på 50- och 60-talet. Och det skulle ju onekligen bli en ganska ynklig latte om man serverade den i en Maxim.
För jag tror nog inte att vi dricker mer kaffe idag än vad vi gjorde på den tiden. Det är nog det större utbudet av kaffedrycker som gjort att glasen gjort entré på kaféscenen.
Möjligen äter vi färre bakelser. Men det hör ju inte hit.

Gustavsberg producerade Maxim under åren 1960-63 (om jag inte är helt felunderrättad), och den strama designen gjordes av Bibi Breger. (Visserligen slutade Breger på Gustavsberg redan 1957, men mönstret kan ju mycket väl ha varit liggande i några år innan Maxim kom i produktion. Att det är Breger som gjort det, är hur som helst helt säkert.)

Sture

2009-08-11T20:16:00.004+02:00

Rörstrand har producerat flera serier med namnet Sture, exempelvis en under decennierna kring förra sekelskiftet. Det finns också en som kom betydligt senare - av vilken jag äger några tallrikar. Men jag vet inte mycket mer än att de heter just Sture. Vem har formgivit dem? Vilka år talar vi om? All information kring denna stilrena serie är ytterst välkommen!
Jag köpte tallrikarna hos Kvist o Gård i Skövde.

Droppar

2009-08-10T19:40:00.006+02:00

Man kan skilja mellan bruksporslin och prydnadsporslin. Men man behöver ju inte nödvändigtvis göra det. Det fina med svenskt bruksporslin av klass från 1950- och 60-talen (eller vilka decennier man nu föredrar) är ju att det både är till för att användas i vardagen och är en fröjd för ögat. Om tisdagens kalops kanske inte är så spännande att betrakta så kan det ju faktiskt vara fint på tallriken ändå! Eller hur man nu väljer att uttrycka saken.
I många år nöjde jag mig med att inmundiga mina måltider och drycker från tallrikar, skålar och koppar plockade direkt ur IKEAs "start-box". Det är väl inget fel i sig, dom gör funktionella och praktiska saker, men särskilt spännande eller anrikt är ju inte porslinet precis.
Bruksporslin från 50- och 60-talet har en själ och en historia i sig. Och jag känner mer och mer, ju äldre jag blir, att sådant spelar roll. Och den känslan är jag knappast ensam om.

Idag med posten anlände fem djupa tallrikar ur serien Droppar från Skolhuset i Farhult. Droppar formgavs av Berit Ternell och producerades av Upsala-Ekeby Gefle under åren 1966-70.
Jag tycker designen är ruskigt snygg.

Orange

2009-08-09T00:58:00.005+02:00

Mer Rörstrand.

Denna design kallas Orange men det är än så länge oklart för mig vem formgivaren är. Med tanke på fatets lite ovanliga form, har jag fått höra att det skulle kunna vara Carl Harry Stålhane - men detta är då bara ett (kvalificerat) antagande. Om någon vet, lämna gärna en kommentar! :)
Vad som dock är säkert är att Orange tillverkades under åren 1962-66, och just mina assietter mer exakt någon gång under andra halvåret 1962. Stämpeln "622" på baksidan betyder nämligen detta, har jag lärt mig.
Jag fann assietterna hos Afrodite Antik i Stockholm.

Verdura

2009-08-08T22:31:00.009+02:00

Denna ugnsfasta form modell mindre tiggde jag till mig av mina föräldrar efter att den tillbringat åtskilliga år längst in på en av de mer sällan frekventerade skåphyllorna i sommartorpet.
Utmärkt att göra exempelvis paj i. Paj gillas.
Den producerades av Rörstrand och designen kallas Verdura.
Min mor köpte formen till sitt första egna hem, 1963 eller 1964.

Kantarell

2009-08-08T20:54:00.007+02:00

Det första porslinet av någorlunda klass som jag köpte - bortsett från nyproducerade, andrahandssorterade koppar av Stig Lindbergs serier Berså och Röd aster - var detta lilla uppläggningsfat från JIE Gantofta.

Designen är av Ella Bergstrand och går under namnet Kantarell. Fatet, tillsammans med en del annat med samma design, producerades på 50-talet.
Jag hittade det hos Värmdö Antik i Gustavsbergs hamn.

Hej!

2009-08-08T19:59:00.002+02:00

Journalisten Karin Magnusson sa en gång en bra sak. (Ja, hon har säkert sagt flera bra saker, men nu gällde det en särskild grej.) Det var i nåt panelprogram på TV för några år sen, eller om det var en sorts diskussion av något slag - det handlade i alla fall om en svunnen underhållningsepok i svensk historia; 50- och 60-talet. Det handlade om den tid då namn som Povel Ramel, Beppe Wolgers, Gals & Pals, Hasse å Tage, Anita Lindblom, Monica Zetterlund etc etc på sina olika sätt definierade vad som var svensk underhållning. Den tid då det bara fanns en TV-kanal. Den tid då Stig "Slas" Claesson och Pär Rådström var heta författarpotatisar. Den tid då Stig Lindberg formgav många av sina allra mest klassiska alster. Den tid då man körde bil på vänster sida av vägen. Den tid då... ja, ni fattar.
Karin Magnusson pratade då om ett fenomen som hon kallade "att bli nostalgisk för en tid man inte upplevt". Vilket tydligen sammanfattade på ett bra sätt hur hon känner inför ovan nämnda epok.
Denna formulering fastnade hos mig. Jag kan bli nostalgisk inför just denna epok. Jag är född 1970, så ni ser den matematiska omöjligheten här.
När det gäller min relation till svenskt bruksporslin så passar beskrivningen utmärkt; detta har slagit mig när jag börjat fundera på varför jag älskar dessa fat, koppar, assietter etc från just 50- och 60-talet. Jag kan identifiera mig med känslan av nostalgi som äldre personer måste känna när de exempelvis får en tekopp från Stig Lindbergs klassiska Bersåservis i nävarna. Jag kan inte förklara det på nåt bättre sätt. Sen att Gustavsberg, Rörstrand, Gefle etc under nämnda årtionden producerade mängder av riktigt snygga alster, det är givetvis också en faktor. Snygga grejor är kul. Snygga grejor är lustfyllt.
Det är inte bara porslinet som var snyggt på den tiden. Stringhyllorna, teakmöblerna, textildesignen, prydnadsföremålen, tapeterna, etc. Det var lekfullt, innovativt, stilrent och formsäkert, samtidigt som det var funktionellt.
Mitt nya intresse är alltså svenskt porslin från denna svunna epok. Och denna blygsamma blogg är ett uttryck för detta intresse; en plats i cyberrymden där man kan följa resultaten av mitt springande i antikaffärer, mitt rotande på loppisar och mitt nosande i internetbutiker efter föremålen för denna passion.
Jag vill sannerligen inte utge mig för att vara någon expert. Jag är en porslinsamatör. Men en glad sådan. Och nånstans måste man ju börja, eller hur?